Teknisk definition
Kalcium är ett mått på koncentrationen av lösta kalciumjoner (Ca²⁺) i vattnet i värmesystemet, uttryckt i milligram per liter (mg/L).
Kalcium förekommer naturligt i ledningsvatten, särskilt i områden med hårt vatten, och är ett av de viktigaste mineralerna som orsakar vattnets hårdhet. I ett värmesystem är kalcium viktigt eftersom det kan reagera med karbonat- och vätekarbonatföreningar i vattnet och bilda kalciumkarbonatavlagringar, särskilt när vattnet värms upp.
Mängden kalcium ger därför användbar information om systemets benägenhet för kalkavlagringar och kan också hjälpa till att visa om nytt ledningsvatten har tillförts systemet.
Förenklad definition
Kalcium är ett naturligt förekommande mineral i vatten och en av de främsta orsakerna till att vatten är hårt.
När kalciumrikt vatten värms upp kan hårda kalkavlagringar bildas inuti pannor, värmeväxlare och andra systemkomponenter. Mätning av kalcium hjälper till att avgöra hur sannolikt det är att systemvattnet orsakar kalkavlagringar och relaterade funktionsproblem.
Kalcium är viktigt eftersom förhöjda kalciumnivåer kan öka risken för bildning av kalciumkarbonatavlagringar, särskilt i kombination med hög alkalinitet, lämpliga pH-förhållanden och förhöjda temperaturer.
Ett avvikande kalciumvärde kan tyda på:
Hårt påfyllningsvatten med naturligt höga halter av löst kalcium.
Ökad risk för kalkavlagringar i pannor och värmeväxlare.
Upprepad påfyllning av värmesystemet med nytt ledningsvatten.
Ofullständig eller ineffektiv användning av avhärdat, avmineraliserat eller på annat sätt behandlat påfyllningsvatten när sådan behandling förväntas.
Förändringar i systemvattnet till följd av påfyllning, spolning eller underhåll.
Ett potentiellt problem med vattenkvaliteten när kalciumhalterna skiljer sig markant från tidigare testresultat eller från de förväntade egenskaperna hos påfyllningsvattnet.
När kalciumhaltigt vatten värms upp kan löst kalcium reagera med karbonat och bilda kalciumkarbonatavlagringar. Dessa avlagringar kan samlas på varma ytor, särskilt i värmeväxlare där temperaturen är som högst.
Kalkavlagringar kan försämra värmeöverföringens effektivitet och bidra till:
Ökad energiförbrukning.
Lokal överhettning av värmeöverföringsytor.
Minskat vattenflöde genom trånga passager.
Ökat buller från pannor eller värmeväxlare.
Försämrad effektivitet och prestanda hos apparaten.
Komponentfel i förtid i allvarliga fall.
Kalciumtestning kan också vara användbar när du undersöker om ett system ofta förlorar vatten och behöver fyllas på. Om ett system som ursprungligen fylldes med vatten med låg kalciumhalt eller avmineraliserat vatten senare visar stigande kalciumhalter kan det tyda på att vatten från vattenledningsnätet har tillförts i efterhand.
Kalcium bör därför beaktas tillsammans med parametrar som M-alkalinitet, pH, konduktivitet och andra hårdhetsrelaterade mätvärden när du bedömer risken för kalkavlagringar och det övergripande tillståndet hos vattnet i värmesystemet.
Kalciumkoncentrationen bör normalt inte bedömas isolerat. En hög kalciumkoncentration innebär inte automatiskt att kalkavlagringar bildas, eftersom bildningen beror på flera samverkande faktorer, bland annat alkalinitet, pH, temperatur och vattnets övergripande kemi.
Det är också viktigt att skilja mellan kalciumkoncentration och total hårdhet. Kalcium mäter specifikt mängden kalciumjoner, medan den totala hårdheten även kan omfatta bidrag från andra mineraler, särskilt magnesium.
Den förväntade kalciumnivån beror också i hög grad på källan till påfyllningsvattnet. System som fylls direkt med hårt kranvatten kan naturligt innehålla betydligt mer kalcium än system som fylls med avhärdat eller avmineraliserat vatten.
