Teknisk definition
Silikater är ett mått på koncentrationen av lösta kiselhaltiga föreningar, som vanligtvis förekommer i vatten som lösliga silikatarter, uttryckt i milligram per liter (mg/L).
Silikater kan förekomma naturligt i ledningsvatten till följd av kontakt med mineraler och bergarter, men de kan också tillföras ett värmesystem genom vattenbehandlingskemikalier, korrosionsinhibitorer eller vissa rengöringsprodukter.
I slutna värmesystem kan silikater ingå i vissa formuleringar av korrosionsinhibitorer, där de kan bidra till att skapa ett skyddande skikt på metallytor. Om koncentrationen däremot är för hög eller vattenkemin är olämplig kan silikater också bidra till att avlagringar eller fällningar bildas i systemet.
Förenklad definition
Silikater är naturligt förekommande mineralföreningar som också kan finnas i vissa behandlingskemikalier för värmesystem.
Vid rätt nivå kan de bidra till att skydda metallytor mot korrosion, men ovanligt höga nivåer kan tyda på överdosering, förorening eller förhållanden som kan leda till att avlagringar bildas i värmesystemet.
Silikater är viktiga eftersom deras förekomst kan ge användbar information om både det ursprungliga påfyllningsvattnet och den kemiska behandling som används i värmesystemet.
Ett avvikande eller förhöjt silikatvärde kan tyda på:
Naturligt höga silikathalter i det ursprungliga tappvattnet eller påfyllningsvattnet.
Förekomst av en silikathaltig korrosionsinhibitor.
Överdosering av en behandlingsprodukt som innehåller silikater.
Rester av rengörings- eller behandlingskemikalier i systemet.
Förorening från en annan vatten- eller kemikaliekälla.
Förändringar i systemvattnet efter påfyllning, behandling eller underhåll.
Förhållanden som kan främja bildandet av silikathaltiga avlagringar.
När silikater medvetet ingår i en inhibitorformulering kan de bidra till att skydda metallytor genom att främja bildandet av en tunn skyddsfilm, vilket minskar den direkta kontakten mellan metallen och det cirkulerande vattnet.
Silikatkemi påverkas dock i hög grad av faktorer som pH, temperatur, koncentration och förekomst av andra lösta mineraler. Under olämpliga förhållanden kan silikater bli mindre lösliga och bilda avlagringar.
Alltför höga eller instabila silikatkoncentrationer kan därför bidra till:
Avlagringar på värmeöverförande ytor.
Nedsmutsning av värmeväxlare.
Begränsat flöde genom smala vattenkanaler.
Avlagringar i ventiler och andra små komponenter.
Försämrad värmeöverföringseffektivitet.
Oönskad interaktion med andra vattenbehandlingskemikalier.
Grumlighet eller partiklar i systemvattnet där utfällning sker.
Silikattestning kan också vara diagnostiskt användbar när behandlingshistoriken är osäker. En betydligt högre silikatkoncentration i systemvattnet än i det ursprungliga påfyllningsvattnet kan tyda på att en kemisk produkt som innehåller silikat har tillsatts.
Silikater bör därför beaktas tillsammans med parametrar som pH, konduktivitet, suspenderade ämnen, natrium, molybdat och andra behandlingsrelaterade indikatorer när värmesystemets vattenkvalitet och behandlingshistorik utvärderas.
Silikater bör normalt inte bedömas isolerat. Deras betydelse beror i hög grad på silikatets källa och den behandlingskemi som används i systemet.
En mätbar silikathalt är inte automatiskt ett problem. En viss mängd silikat kan finnas naturligt i det inkommande vattnet, medan vissa korrosionsinhibitorprodukter avsiktligt kan tillföra silikat som en del av sin skyddande kemi.
På samma sätt behöver en hög silikathalt inte betyda att avlagringar bildas just nu. Risken för utfällning eller avlagringar beror på flera samverkande faktorer, bland annat pH, temperatur, total koncentration, vattnets hårdhet och andra behandlingskemikalier.
Det är därför särskilt användbart att jämföra resultatet för systemvattnet med den ursprungliga silikathalten i påfyllningsvattnet, tidigare laboratorieresultat och den kända inhibitor eller behandlingsprodukt som används.
